Så var det dags för en liten visa om en soldat. Han kom till kriget och blev bestört över den sorg som utspelades där. Han bestämde sig för att sluta delta i det vansinniga skeendet och gav sig av till ett lugnare ställe. Där kom det till honom en kvinna som var stum men vacker. Trots att de inte kunde tala med ord fick de genast kontakt med varandra och han sa med sitt språk att han hade varit med om förfärliga saker och att han nu ville ägna sig åt godhet och kärlek. Kvinnan visade honom hur han kunde göra utan att säga ett enda ord, men sa ändå allt genom sitt inre språk, som han i sitt tillstånd kunde höra. Tillsammans gick de nu vidare och talade kärlekens språk till världen, han med sitt språk, hon med sitt tysta språk. Och vart de kom lyssnade alla de mötte. I glädjen som följde dem vart än de gick började blommor växa upp och sprida sina dofter över nejden. Vart än de gick följde människor deras exempel och i deras spår följde helande sånger från de olika språk som människorna hade. Utan att veta vad språket betydde visste alla ändå vad som sades och alla dansade glada i parets spår.
I gemenskap föds ett språk som alla hör. I gemenskap föds kärleksfulla handlingar. I gemenskap vandrar vi tillsammans för en värld i fred och frihet för människors själar, att växa till medborgare i Universums land. Det är tonen som ljuder även om den inte hörs. Det är kraften från Universum som förenar er alla och när ni hör tonen är ni kallade, oavsett i vilken form den kommer.
Hör din ton. Hör din väns. Hör Universums.
Amen
