Dikter

Att ha den förtvivlade klarheten

att se den nya verkligheten

så kan jag möta världen

på det sätt som är

maximalt

Det är så finurligt och sant

men omöjligt att klä på

för orden tar sin egen väg

och det klarar ingen

att ta fast

När synen är så tydlig

och upplevelsen är perfekt

blir tanken en besvärlig

paus i en i övrigt

fritt flödande flod

Så kom min vän om du kan

och dela den med mig

den ljusaste klaraste

renaste, skiraste och mest

gäckande kraft

Den visste vi om

den kände vi hela tiden

men vi kallade den

för felaktigheter

och fantasi

Idag är det skalet lyft

av tyngden finns inget kvar

det finns endast

det som syns mest

av kärnan

Längtan efter den har varit svår

den är heller inte färdig

jag vet inte om jag

törs lita på att

den existerar

I ljuset såg jag hur jag visste

att jag var och verkade här

jag mötte mig själv

fast jag inte trodde

det var jag

Så följer jag mina minnen

av den känslan som var då

och lever nu som om det

var en sanning

och mitt väsen

Här är min början

här är dess klara källa

som låter sig rinna fritt

när jag låter den

inte stoppas