Min man och jag har pratat om anden och själen, jag bad om mina vägledares syn.
Det är ju främst en beteckning ni har gett till dessa fenomen som ni inte kan greppa på annat sätt än med ord. Präster av idag och präster av igår har gett många ord på saker de tror på, att de dessutom vet hur det är. Men det är lätt att det blir missförstånd när ni sätter ord på saker.
Själen är väl det mest solklara med våra mått. Idag finns det många själar som varken syns eller hörs och det är den kärna som finns i var och en av er. Kärnan tycker vi om att kalla den, det vet ni. Det går inte att separera kärnan från er kropp och inte heller från Universum och allting som existerar. Allt hör ihop. När du är ett med din kropp och själ, eller kärna, vet du att det sker. Själen är rörlig och vill lära sig allt, vill växa, vill veta hur du har det på jorden, vill bli en visare person utan så många fel och brister.
När din själ möter en annan själ vet ni båda om det utan ord. Det är kontakt, det är på en hög nivå, solklart och spännande. Två kroppar kan trivas ihop men om själarna inte finner varandra brukar det roliga ta slut, eller hur? Kärnan, själen eller vad ni vill, bara är, finns till, lever för alltid egentligen.
En del talar med andar, eller så kallat rastlösa själar, eller de som inte hittat ljuset, säger ni också. Ja, det är väl ungefär så, men alla själar vet ju egentligen vad de gör, och någon illvilja har de inte. Möjligen är de förvirrade innan de kommer dit de ska. Men se här, ord räcker inte till. De är, är så mycket mer.
Och i alltet, Universum hänger allt samman och påverkar varandra. Det har ni börjat förstå. Och när jorden och människobarnen förstår den grundläggande sanningen kommer stora saker att hända. Hoppet är då tänt, och arbetet blir mycket enklare.
Då dansar själarna i en stor ring, då omfamnar vi er från vår dimension, då är vi ett.
Och anden har vaknat i er alla.
Tack!
(sen hade jag fler frågor men de tyckte att det räckte så länge. :-))